I julklapp av Erik fick jag ett par längdskidor. Jag och Bea åkte nämligen längd en gång förra vintern och tyckte det var kul och jag har önskat mig ett par skidor sedan dess. Eller alltså, jag har önskat mig det i flera år pga gillar att kolla på längdskidor på teve.
Föga anar man att Kalla och gänget är übermenschen. Det ser ju så lätt ut på teve.
Jag och Bea tog bilen till Skåne Tranås för att skida en tur idag, och HERREGUD alltså. Det är verkligen inte lätt. Det är så himla uppenbart att vi är två grebbor uppvuxna i en by vid havet i Skåne (dvs sällan eller aldrig snö). Våra senast ägda skidor är ca en meter långa och då kan man räkna ut hur sällan vi har skidat i våra dagar. Det såg ut som när Phoebe springer, när vi kom stolpandes, jämfört med alla andra i spåret som svishade förbi i rasande fart.
Vi körde 8 km, i sidvind och 6 minusgrader vilket bara det är imponerande obs, på ca tre timmar. Alltså, jag springer 8 km på ca 50 min. Just sayin. Föreställ dig! Eller nej, gör det inte! Ridå!
Att vi utförde detta makalösa mitt på eftermiddagen innebar att jag missade mitt trekaffe, så inte nog med att jag i princip aldrig varit så slut i musklerna som nu: jag har jävulsk kaffehuvudvärk även.
Men fy fasen, nästa helg med snö gör vi om det. Lätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar