Julknapparna

Så vi kom att tala om julen, jag och barnen. Jag försökte förklara vad julen är och vad som händer under högtiden. Sjöng den där sången om mössens julafton (personlig favorit sedan lågstadiet när jag spelade en av mössen i en julpjäs i tvåan) och berättade om att man bakar julgodis och dansar runt granen. Efter en stund sänkte jag rösten och berättade med spänning om jultomten som man kan titta efter i mörkret och helt plötsligt hör man KNACK-KNACK-KNACK på dörren (insert ljudeffekter som "knack under bordet" här), och så kommer Tomten som är skäggig och frågar om det finns några snälla barn i huset.

Här började Set gråta helt hysteriskt och skrek "INGEN TOMTE, INGEN TOMTE!!" så jag fick lugna ner mig lite och trösta honom en stund innan vi kunde börja tala om att man kan önska sig saker i julklapp.

Resten av eftermiddagen gick åt till att leka tomte för att bearbeta det traumatiska. Set gick omkring med böjd rygg och en käpp och sa "Här kommer tomten". Jag frågade honom; åh hej tomten, har du några julklappar? Och Set bara: Ja! HÄR! (se bild)